Jag tror att jag ägnar mig åt släktforskning. Fast egentligen har jag aldrig sett på mig själv som släktforskare, men inser att det är något sånt jag ändå är.

Det började för många år sedan, kanske i slutet av 1960-talet eller möjligen början av 1970-talet. Jag tillbringade mycket tid i barndomen hos mina gammelfarföräldrar (!), alltså min morfars mor och far. I dag kan jag se vilken ynnest det var, eftersom de representerade det sista spåret av en gammal tid. Jag ska försöka förklara. De bodde i ett torp ute på landet, där gammelfarfar hade bott sedan han var 4 år. Innan dess bodde han i ett hus bara ett par hundra meter därifrån. Han var född 1887. När han gifte sig med gammelfarmor flyttade hon dit och tog hand om hans föräldrar, som brukligt var.
Där växte min morfar så småningom upp, och tog också över torpet som blev sommarstuga. Släkten har det kvar fortfarande.
Men medan gammelfarmor Elsa och gammelfarfar Calle fortfarande fanns, levde dom i sitt torp på gammalt vis. De följde naturens växlingar, tog sig tid och hade ingen brådska. De enda ljud man hörde i stugan var klockans saktmodiga tickande (den hänger där än och tickar!), och gudstjänsten på den gamla radion på söndagsförmiddagarna när Calle lyssnade liggandes på soffan. Ibland kunde man också få höra honom dra en låt på sitt enradiga dragspel då han kompade sin egen sång. Ofta ”Alpens ros”.
Förstå vilken förmån att ha fått bo där, med dom!
Farfar Calle var en varm och humoristisk person som gärna berättade minnen, och när jag var barn berättade han en gång om vårt släktnamn Hydling. Han sa då att det var hans farfars far som var dragon under Hydinge gård i Ununge, och som sådan blev han tilldelad namnet Hydling (precis som Rask i ”Raskens”).
Det där måste ha kittlat min fantasi, för jag mindes samtalet sedan jag blev vuxen. Nån gång för flera år sedan fick jag för mig att kolla uppgifterna, och på den vägen är det. Jag intervjuade min morfar om allt han kunde komma ihåg, och det var en del. Resten letade jag upp via Internet när det kom in i mitt liv. Jag kom en bit bakåt, och det har också grenat ut sig åt sidorna. Men jag har faktiskt aldrig betraktat mig själv som släktforskare!
Nu finns så många spännande sätt att leta via Internet, man måste inte åka land och rike runt eller sitta på bibliotek och lusläsa mikrofilmer längre. Det mesta håller på att läggas ut på nätet till allas gagn och lycka. Och nu har jag gått med i en förening som främjar släktforsning på nätet, så nu får jag väl kalla mig släktforskare ändå!
Nå, hur var det då med farfar Calles historia om dragonen?
Jodå, han hade så rätt. Den 1 augusti 1781 föddes Johan Erik Jansson, sedermera Hydling (mycket riktigt dragonnamn), ryttare och dragon nr 103 i Roslags kompani. Han var också Calles farfars far, precis som han sa. Det vill säga min morfars farfars farfar… Återstår för mig nu att fortsätta leta bakåt för att hitta hans föräldrar. Inte riktigt lika enkelt med Jansson, men det ska nog gå!
Kan inte låta bli att fundera över hur mycket mer Calle egentligen visste bakåt. Kanske hade han kunnat berätta ännu mer, åh så roligt det hade varit att lyssna på det!
Vi ska ta vara på våra anor, tycker jag. De är värda något, de visar var vi kommer ifrån och vilka vi i grunden är. Kanske också varför vi är som vi är! Vår dotter Sara är åttonde generationen Hydling, och hon har möjlighet att få reda på tidigare sju generationers liv och leverne något så när (om jag någon gång förverkligar det jag har planer på, nämligen att göra någon slags släktkrönika i enkel form).
DET är väl häftigt!?